SiS diskussion i Riksdagen

Anf.  18  Socialminister LENA HALLENGREN (S):

Fru talman! Mikael Damsgaard har frågat mig om jag är beredd att verka för att ansvaret för den slutna ungdomsvården överförs till Kriminalvården och om jag anser att det är lämpligt att personer som är dömda till sluten ungdomsvård för allvarlig brottslighet är placerade på samma institutioner som ungdomar som har placerats av socialtjänsten enligt LVU samt vilka beslut avseende detta jag är beredd att fatta.

I Sverige har vi en lång tradition av att inte döma personer under 18 år till fängelse. Den slutna ungdomsvården ska förstärkas och förbättras. På de särskilda ungdomshemmen finns redan behandlingsmetoder och behandlingsprogram som är särskilt anpassade för unga, och det finns även en väl fungerande skolverksamhet.

Jag, liksom Mikael Damsgaard, finner det olämpligt att unga som dömts till sluten ungdomsvård ska vistas på samma avdelning som omhändertagna ungdomar enligt LVU. Regeringens bedömning är att en separation mellan LVU- och LSU-ungdomar ger ökade möjligheter till en säkerhetsnivå som är anpassad för respektive placeringsgrund och leder till ökad trygghet för både ungdomar och personal. Mot bakgrund av detta gav regeringen i oktober förra året Statens institutionsstyrelse, Sis, i uppdrag att planera för inrättande av differentierade säkerhetsklasser inom myndighetens särskilda ungdomshem och att vidta säkerhetshöjande insatser vid de avdelningar där dömda högriskungdomar vårdas.

Som en konsekvens av regeringsuppdraget fattade Sis generaldirektör den 18 januari i år ett beslut om att LSU- och LVU-avdelningar ska delas upp inom hela Sis samt att ungdomshemmen i Södertälje och i Kalix ska få högre nivå på säkerheten än vad som tidigare funnits på Sis. Det säkerhetshöjande arbetet på Sis har således påbörjats, och vi kommer att nogsamt följa detta arbete.

Säkerheten inom Sis är oerhört viktigt. Det våldskapital som vi ser i samhället och bland vissa gängkriminella ungdomar i dag såg vi inte för 10–15 år sedan. Regeringen avser att inom kort tillsätta en utredning som ska göra en översyn av regelverket kring den slutna ungdomsvården. Vårdtiderna ska motsvara brottslighetens allvar, och möjligheterna till stöd- och kontrollåtgärder efter frigivningen från ungdomshemmen behöver förbättras. Återfallsfrekvensen ska minska, och miljön på de särskilda ungdomshemmen ska vara trygg och säker för såväl ungdomar som personal.

Anf.  19  MIKAEL DAMSGAARD (M):

Fru talman! Jag vill först tacka statsrådet för svaret.

Den här interpellationen föranleddes av ytterligare en rymning från den slutna ungdomsvården. Denna gång var det i mitt hemlän Västmanland. Tisdagen den 12 januari rymde en ung man från Sundbo ungdomshem utanför Fagersta. Enligt uppgifter i medierna är den aktuella personen dömd till sluten ungdomsvård för två fall av mordförsök, och detta ska dessutom ha varit den tredje gången personen rymde.

Det här exemplet kan möjligtvis avvisas med att det är anekdotiskt. Politiska beslut bör rimligtvis inte grundas på anekdoter. Men dessvärre sätter detta exempel tydligt fingret på den problematik som Statens institutionsstyrelse och den slutna ungdomsvården står inför.

Det man ska ha klart för sig när man talar om den slutna ungdomsvården är att det handlar om personer som har blivit dömda för mycket allvarliga brott. Det handlar om rån, grov misshandel och våldtäkter. I vissa fall är det mord eller mordförsök. De som avtjänar påföljden sluten ungdomsvård var förvisso minderåriga när brottet begicks, men bland dem som i dag är placerade av Statens institutionsstyrelse för att avtjäna denna påföljd har två tredjedelar hunnit fylla 18 och är myndiga.

Att bli dömd till sluten ungdomsvård är naturligtvis ett straff för den enskilde. Men det är också en möjlighet. Det är en möjlighet att klippa banden till kriminaliteten på hemmaplan, att slutföra sin skolgång och att bli fri från droger.

En förutsättning för att man ska kunna bedriva en välfungerande vård för de unga som har blivit dömda till sluten ungdomsvård är naturligtvis att de finns på plats där vården ska bedrivas. Det är då bekymrande att det bara under förra året rymde 26 personer från den slutna ungdomsvården, varav några fall var regelrätta fritagningar.

Vi ser en samhällsutveckling där brottsligheten kryper allt längre ned i åldrarna. Allt yngre barn rekryteras av kriminella gäng, där minderåriga ibland också står för mycket allvarlig brottslighet.

När gängkriminaliteten tar sig in på ungdomshemmen behövs ett helt annat fokus på säkerhet än vad som hittills har varit fallet. Moderaterna har därför föreslagit att Kriminalvården ska ta över ansvaret för den slutna ungdomsvården och att verksamheten ska bedrivas vid en särskild enhet inom Kriminalvården.

Vi har valt att kalla det för särskilda ungdomsfängelser. Det kan möjligtvis låta provocerande för en del, men det sätter fingret på vad det handlar om: säkra anstalter, anpassade för unga, ibland minderåriga, där det finns förutsättningar för att bedriva den vård, behandling och utbildning som krävs för att dessa ungdomar, som blivit dömda för allvarliga brott, också ska kunna återanpassas till samhället.

Regeringen aviserade för några veckor sedan att en ny utredning om den slutna ungdomsvården ska tillsättas. Jag vill därför fråga socialministern om hon är beredd att verka för att utredningen även ska titta på frågan om den slutna ungdomsvårdens organisatoriska hemvist.

Anf.  20  Socialminister LENA HALLENGREN (S):

Fru talman! Jag tror att Mikael Damsgaard mycket väl känner till att den utredningen hör till justitieminister Morgan Johanssons ansvarsområde. Jag tänker inte utveckla direktiven och hur arbetet med dem går, utan den frågan för ställas till justitieministern. Jag hoppas att det är förståeligt och att vi kan fokusera på frågan om det arbete som bedrivs vid Statens institutionsstyrelse och de säkerhetshöjande åtgärder som har vidtagits och de som behöver vidtas ytterligare.

Jag vill gärna understryka att vi till stor del är eniga när det gäller det som Mikael Damsgaard beskriver. Vi har en eskalerande situation när det gäller ungdomskriminaliteten. Den kryper längre ned i åldrarna. Detta medför också att det inte i alla delar är möjligt att bedriva verksamheten vid Statens institutionsstyrelse på samma sätt som man gjorde för ett eller två decennier sedan. Däremot har man lång erfarenhet av att möta ungdomar.

Låt mig också säga att när det gäller säkerhet, kompetens och att man inte får avvikelser – det vill säga att personer lämnar institutionerna – kan det handla om både personer som avtjänar sluten ungdomsvård enligt LSU och personer som är tvångsomhändertagna och alltså sitter där med LVU. Det säkerhetshöjande arbetet är väldigt viktigt för Sis att bedriva, alldeles oavsett var man anser att en LSU-ungdom ska avtjäna sitt straff.

Mikael Damsgaard talar om ungdomsfängelser. Oavsett om det kallas ungdomsfängelse, anstalt eller institution med mycket hög säkerhet tror jag att den som besöker Södertälje eller Kalix i dag, och framför allt när man har vidtagit ytterligare åtgärder med perimeterskydd och så vidare, upplever att det inte är så mycket till det yttre eller säkerhetsmässigt som skiljer sig från kriminalvård. Man det som skiljer sig och som jag inte tycker att man ska underskatta är innehållet i verksamheten. Från Kriminalvården beskriver man själv att man inte är van vid att vårda, behandla och möta så unga människor.

Jag tycker också att det ligger något i det faktum att man som 15‑, 16- eller 17-åring inte sitter på slutna anstalter i Kriminalvårdens regi. Säkerheten måste förstås vara enormt hög. Vi ska naturligtvis inte ha vare sig fritagningar eller avvikelser i den omfattning vi har sett. Helst ska det vara så nära noll som det bara går.

Att bedriva en fungerande skolgång, en behandling som är anpassad efter unga människor och eventuell vård är dock något som jag menar att Statens institutionsstyrelse har goda förutsättningar för, men man måste bli ännu bättre. Det handlar både om säkerhetshöjande insatser och om kompetenshöjande insatser generellt i myndigheten.

Utan att gå in för mycket på direktiven vill jag också säga att något som har kommunicerats till LSU-utredningen gäller detta med åldrarna. Om den dömde har fyllt 18 år när domen faller finns redan i dag möjligheten att placera personen inom kriminalvården. Ska man kanske göra det i större utsträckning? Man ska inte ta hela gruppen från 15 år och uppåt utan titta särskilt på dem som får sin dom efter att den har fyllt 18 år.

Mitt svar är egentligen att jag förstås inte är tillfreds med att vi har fritagningar eller avvikelser. Det är också väldigt otryggt att arbeta om man känner att säkerhetsinsatserna inte är optimala. Då känner man sig helt enkelt inte trygg på sin arbetsplats. Det är inte minst viktigt för den personal som arbetar där. Detta med säkerhetshöjande insatser är ett arbete som bedrivs väldigt intensivt inom ramen för Sis, och jag tror att frågan om att ha en annan benämning på institutionerna i Södertälje och Kalix med ännu mer säkerhetshöjande insatser är nog mer semantik.

Anf.  21  MIKAEL DAMSGAARD (M):

Fru talman! Att flytta ansvaret för den slutna ungdomsvården från Sis till Kriminalvården löser naturligtvis i sig inte alla problem. Det är också en förändring som behöver utredas ordentligt, och en omorganisation behöver också föregås av en noggrann planering.

Men inte desto mindre handlar det också om att ta en riktning. Jag ser att det är ganska skilda logiker mellan att bedriva en verksamhet med grund i LVU, LVM respektive LSU, där personerna har blivit dömda för brott.

Det är uppenbart att säkerheten vid Sis ungdomshem i dag inte är tillräckligt god för det klientel av grovt kriminella ungdomar som i dag är dömda det sluten ungdomsvård. Rymningarna som jag tog upp i mitt föregående anförande är ett exempel på det. Ytterligare ett tecken på den allvarliga situationen är det ökande antalet incidenter med hot och våld på institutionerna.

I myndighetens årsredovisning går det att utläsa att antalet incidenter med hot och våld mot personal ökade med 22 procent mellan 2017 och 2019 och att antalet incidenter med hot och våld mellan ungdomar under samma period ökade med 48 procent.

Även om Statens institutionsstyrelse har påbörjat ett arbete för att stärka säkerheten vid ungdomshemmen menar jag att det ändå är tveksamt om Statens institutionsstyrelse långsiktigt bör vara den myndighet som ansvarar för genomförande av straffrättsliga påföljder för allvarlig brottslighet.

Jag vill ändå säga att det arbete som Sis nu har påbörjat är viktigt. Flera åtgärder, till exempel vid de två institutionerna med förhöjd säkerhet, går i önskvärd riktning och skulle dessutom kunna utgöra byggstenar till en framtida enhet inom Kriminalvården.

Det är också tydligt att tryggheten och säkerheten, även i den del av verksamheten som arbetat med LVU-placerade ungdomar, behöver förstärkas, som du också var inne på. Det är viktigt att det arbetet fortgår parallellt med att den slutna ungdomsvården och dess organisatoriska hemvist utreds.

Även bland LVU-ungdomarna finns många som är placerade på grund av kriminell livsstil. Trots detta menar jag att det är tveksamt att man har ungdomar placerade tillsammans enligt LVU respektive LSU. Det är väldigt skilda grunder. Jag välkomnar därför myndighetens beslut om att ungdomar som är dömda till sluten ungdomsvård inte ska vårdas på samma avdelningar som de som är placerade enligt LVU.

Men jag ställer mig ändå frågande till om det är lämpligt att LSU-dömda och LVU-placerade över huvud taget vårdas på samma institutioner. En följdfråga är därför om statsrådet tycker att det är tillräckligt att ungdomar i de två olika kategorierna vårdas på olika avdelningar eller om de också borde vårdas på helt olika institutioner.

Anf.  22  Socialminister LENA HALLENGREN (S):

Fru talman! Jag tycker inte att det låter som om Mikael Damsgaard och jag står så långt från varandra. Ibland tror jag att det handlar mer om informationen från Statens institutionsstyrelse och kanske också, som jag beskrev tidigare, vad man ser framför sig när man talar om ungdomsfängelse kontra institution eller Statens institutionsstyrelse.

När det gäller Statens institutionsstyrelse är avsikten att det ska finnas verksamhet i Södertälje och Kalix som bara är LSU-verksamhet. Det betyder att man inte kommer att möta LVU:ade ungdomar där.

Men det är viktigt att säga att det inte kan sättas likhetstecken mellan avvikelser eller incidenter på någon av institutionerna, som vi läser om, och att skälet till att någon sitter där är att denne har begått ett brott. Det förekommer incidenter med hot och våld, liksom oro och otrygghet hos personalen, och det finns ett behov i institutionsverksamheten av att höja säkerheten och öka kompetensen så att man vet hur man ska agera i olika situationer och hur man ska bemöta våldsamma ungdomar.

Det är förstås väldigt många fler som är på institution på LVU-grund eftersom de utgör en större andel. Men en stor del är också där på LSU-grund; det är viktigt att säga. Detta arbete ska bedrivas med omtanke om alla ungdomar som finns där. Många av dem är svåra att vårda och behandla.

Det är viktigt att ha en dialog, inte minst när det gäller – vilket utredningen också ska titta på – vad som händer efter att man har avtjänat sin LSU-tid. Det finns villkorlig frigivning och uppföljning från Kriminalvården på ett annat sätt. Detta vill vi se också inom ramen för Statens institutionsstyrelse: att man tittar på en motsvarighet till villkorlig dom.

Detta ska absolut inte underskattas. Det är alldeles för många som för snabbt efter att de frigivits befinner sig på orten eller i föräldrahemmet igen och kan återuppta sitt leverne. Detta har inte riktigt med Sis att göra, utan det har med hela kedjan att göra. Vi måste se till att man får bättre förutsättningar.

Jag vill också säga – inte till Mikael Damsgaard, för han vet det, men möjligen till andra som lyssnar – att alla som vistas på en Sis-institution gör det därför att det krävs en låst avdelning. Man har helt enkelt från samhällets sida försökt att på andra sätt ge vård och behandling och att bryta ett beteende som kanske är destruktivt. Det handlar alltså alltid om låsta institutioner.

Nu säger generaldirektören väldigt tydligt hur det är tänkt att arbetet ska gå till. Man ska ha LSU-ungdomar i Södertälje och Kalix. Där kommer säkerheten att vara högre än den är någonstans inom Sis i dag. Det är därför jag säger att om man söker en högre säkerhetsnivå tror jag egentligen att man kommer att kunna få det.

Frågan är hur vi på allra bästa sätt ser till att ge alla ungdomar som är hos Sis, inte minst de som har dömts för grova brott – annars skulle de inte sitta på en Sis-institution – en bättre behandling och vård så att de klarar skolan och så vidare och därmed i mindre utsträckning återfaller i brott. Detta måste vara syftet, oavsett om det sker inom Kriminalvården eller Sis.

I dagsläget är bedömningen att Sis har en helt annan erfarenhet av och kunskap om detta. Nu kan de dessutom höja sin säkerhetsnivå och se till att dela upp så att de – inte bara på de institutioner jag nämnde utan även i övrig verksamhet – vårdar, behandlar och hanterar LVU-ungdomar och LSU-ungdomar på olika avdelningar och för sig. Jag tror att det är väldigt klokt. Tidigare såg man inte samma behov av detta, men som jag sa: Det är uppenbart att kriminaliteten kryper längre ned i åldrarna, och det är många gånger väldigt rått. Detta krävs både för att ungdomarna ska få bästa möjliga förutsättningar när tiden på Sis-institutionen löper ut och för att personalen ska känna trygghet, vilja arbeta och kunna göra ett bra jobb inom Sis.

Anf.  23  MIKAEL DAMSGAARD (M):

Fru talman! Det är väldigt positivt att dessa två institutioner med höjd säkerhet inrättas och blir exklusiva LSU-institutioner. Frågan kvarstår dock: Ska LSU-ungdomarna helt och hållet skiljas från LVU-ungdomarna? Så tolkar jag inte svaret, utan jag tolkar det som att man har två institutioner med högre säkerhet men att det kan finnas LSU-ungdomar på avdelningar även på andra institutioner.

Att Statens institutionsstyrelse står inför betydande utmaningar kan inte nog understrykas; det framgår inte minst av den här debatten. Detta gäller inte minst den slutna ungdomsvården. Kanske är det delade ansvaret mellan Socialdepartementet, Justitiedepartementet och Regeringskansliet respektive mellan socialutskottet och justitieutskottet i riksdagen en förklaring till vad man skulle kunna beskriva som en bristande politisk vårdnad om myndigheten och dess verksamhet. Ett delat ansvar blir ju så lätt ingens ansvar.

Det är positivt att regeringen nu tillsätter en utredning som ska se över den slutna ungdomsvården. Men att utredaren i direktiven inte får i uppdrag att vare sig föreslå höjd maxtid för den slutna ungdomsvården eller utreda den centrala frågan om vilken myndighet som är bäst lämpad att bedriva den slutna ungdomsvården är för mig svårt att förstå.

Jag vill i alla fall tacka Lena Hallengren för en intressant debatt och ser fram emot att fortsätta diskutera hur den slutna ungdomsvården liksom Sis verksamhet i övrigt kan utvecklas.

Anf.  24  Socialminister LENA HALLENGREN (S):

Fru talman! Tack igen, Mikael Damsgaard, för en viktig debatt och en trevlig ton! Det är en utmaning, inte minst för Statens institutionsstyrelse men också för Kriminalvården och för samhället i stort, hur vi ska hantera gruppen ungdomar med ett väldigt stort våldskapital. Det är ingen tvekan om att detta har krupit ned i åldrarna.

Jag ska inte ställa en fråga, för Mikael Damsgaard kan ju inte svara nu. Men det är en sak att prata om att de är 18 år och i gränslandet, men vi talar ändå om allt från att man blir straffmyndig vid 15 år. Regeringen menar i alla fall att 15‑, 16- och 17-åringar inte ska in i Kriminalvården och sitta med vuxna straffade brottslingar. Vi vill däremot att man i LSU-utredningen tittar på om den grupp som är så pass i gränslandet att man har fyllt 18 år när domen faller ska hanteras av Sis eller om man då ska bedömas som myndig och därmed skulle kunna avtjäna sitt straff inom Kriminalvården.

Det är ett viktigt arbete som Statens institutionsstyrelse har påbörjat och drivit under en tid. Statens institutionsstyrelse och Kriminalvården har en nära samverkan för att se till att Kriminalvården bidrar med de kunskaper som finns i det säkerhetshöjande arbetet.

Men när det handlar om att möta barn och, i det här fallet, kanske framför allt unga vuxna har Statens institutionsstyrelse mycket längre erfarenhet och upparbetade processer, program, behandlingar och så vidare och inte minst en skolverksamhet som är väl utbyggd för den gruppen. Detta är helt avgörande – lyckas de inte bryta sitt destruktiva beteende riskerar vi förstås återfall när de sedan lämnar institutionen.

Att ansvaret delas mellan social och justitie både i riksdag och regeringskansli och kanske på andra håll ska inte ses som att det inte är någons ansvar. Jag tycker att vi alla tar väldigt stort ansvar. Det finns ett stort intresse och engagemang för Statens institutionsstyrelse. Det är ett viktigt arbete de bedriver, som jag också tror kommer att ge resultat.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad