Sekos och arbetarrörelsens historia
Hur var det att vara lokförare, brevbärare, vägarbetare, kriminalvårdare, matros eller telefonist för 120 år sen?
Arbetsdagarna kunde vara 12 timmar, eller ännu längre, och lönerna var så låga att de knappt gick att leva på. Om man klagade på chefen kunde man få sparken. Dessutom fick man inte rösta i riksdagsvalen.
Arbetarna förändrade Sverige
Sen dess har mycket förändrats. Men inte automatiskt. Utan saker har förändrats för att lokförarna, telefonisterna, vårdarna och andra arbetare började inse en sak – de var starka tillsammans.
De pratade ihop sig på sina arbetsplatser, kom överens om gemensamma krav och bildade egna organisationer – fackföreningar.
Det gick inte snabbt och det var inte enkelt. De som gick med i facket kunde få sparken. Länge var det bara en minoritet av arbetarna som var organiserade.
Men med tiden gick fler och fler med och då gick det inte att stoppa fackföreningsrörelsen längre.
De små lokala fackföreningarna slogs ihop till landsomfattande fackförbund för en hel bransch, till exempel Sveriges fångvårdsmannaförbund för kriminalvårdare och Försvarsverkens civila personals förbund för anställda inom försvaret.
Ett förbund för statligt anställda
De olika fackförbunden för statligt anställda arbetare gick 1970 ihop till Statsanställdas förbund – som blev ett av LOs största förbund och samlade allt från järnvägsanställda till postisar och kraftverkspersonal.
På 1990-talet såldes en hel del statlig verksamhet ut och många av Statsanställdas förbund medlemmar blev helt plötsligt privatanställda. Därför bytte förbundet namn till Seko, Service- och kommunikationsfacket 1995.
Seko får nya medlemsgrupper
Sjöfolksförbundet, som organiserade sjömän och andra som jobbar på sjön, blev en del av Seko 1996. Seko fick också nya medlemsgrupper 2024 när anställda inom djursjukvården gick över till förbundet.
Här kan du läsa mer om Sekos och några av våra yrkesgruppers historia.
Rallarna byggde Sverige
På 1800-talet började järnväg byggas över hela Sverige. Där det nyss hade varit ödemark skulle nu tågen dundra fram, lastade med varor och människor.
Men rälsen drog inte sig själv precis. Det behövdes folk som bröt upp stenar, borrade hål i berget och kopplade ihop de tunga järnskenorna.
Hårt men fritt jobb
Att vara järnvägsbyggare, rallare, var ett fritt men hårt arbete. Rallarna arbetade ofta från fem på morgonen till åtta på kvällen, sex dagar i veckan. Det fanns inga förhandlingar om löner och andra villkor utan arbetsgivaren bestämde själv.
Rallarna var ute på jobb i långa perioder i sträck och bodde tillsammans i tillfälliga träskjul som sattes upp längs vägen. I rallarlaget ingick det även kokerskor – kvinnor som lagade mat och fixade kaffe.
På kvällarna samlades man vid elden och spelade dragspel och sjöng, ofta egenkomponerade visor. Det fanns gott om tillfälle att prata ihop sig med arbetskamraterna och fundera på hur man kunde få bättre villkor.
Rallarna, och andra arbetare, hade ju faktiskt ett supervapen. De behövdes. Utan rallarna blev inga järnvägar byggda. Utan arbetare skulle Sverige stanna.
Rallarna strejkade tidigt
En av de första strejkerna i Sveriges historia inträffade 1853 vid ett järnvägsbygge i Arboga. Den slutade med att 120 rallare avskedades. När järnvägsbyggandet ökade blev konflikterna fler och större – bland annat utbröt stora strejker vid Ludvikabanan 1870 och i Bollnäs 1879.
De tidiga strejkerna slutade ofta i nederlag, det var svårt att vinna en strid utan strejkkassor och samordning. Arbetarna behövde egna organisationer.
Ett eget fack för rallare
De första fackföreningarna för rallare var anslutna till Svenska grov- och fabriksarbetarförbundet, ett LO-förbund för arbetare utan yrkesutbildning som inte fick vara med i något annat förbund.
Men 1914 bildade rallarna ett eget förbund – Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet, som senare blev Svenska vägarbetareförbundet och 1970 gick upp i Statsanställdas förbund, nuvarande Seko.
Telefonisterna som ville ha kollektivavtal
På 1880-talet slog telefonen igenom i Sverige. De flesta hade inte råd att ha telefon hemma, men man kunde gå till telefonkiosker för att ringa till vänner och släktingar.
Från början var telefonnätet manuellt – samtalen gick via stora centraler där telefonister satt och kopplade fram till rätt mottagare.
Telefonisterna var ofta kvinnor, som var anställda av det statliga Telegrafverket. Men att staten var arbetsgivare var ingen garanti för bra arbetsförhållanden. Arbetet var tungt, stressigt och monotont. Lönerna var låga och cheferna kunde dela ut böter och olika straff lite som de ville.
Telefoniststrejken 1922
Telefonisterna organiserade sig i Telegraf- och telefonmannaförbundet och krävde ett kollektivavtal som skulle gälla för alla, i stället för individuella överenskommelser med varje anställd som arbetsgivaren ville ha. Telefonisterna ville även ha kortare arbetstid och få bort bestraffningssystemet.
Helt orimliga krav, tyckte Telegrafverket.
Till slut gick 2000 telefonister i Stockholm och Göteborg ut i strejk sommaren 1922. Arbetsgivarens svar blev brutalt – alla som strejkade fick sparken. Men telefonisterna vägrade ge upp och fick stort stöd från allmänheten.
Telefonisterna får kollektivavtal
Efter tio dagars strejk gav Telegrafverket med sig. Telefonisterna fick tillbaka sina anställningar och ett kollektivavtal med bättre villkor.
Med tiden ersattes manuella telefonväxlar av automatiska. Men telefonist fortsatte att vara ett vanligt yrke och även i dag arbetar många med telefonen som redskap på olika sätt.
Telegraf- och telefonmannaförbundet bytte namn till Svenska teleförbundet och var senare med och bildade Statsanställdas förbund – som numera heter Seko.
Järnvägsanställda kräver att få vara med i facket
När järnvägen började byggas på 1800-talet blev det enklare att transportera varor och människor.
De anställda kallades "järnvägsbetjänte" och rekryterades ofta från militären. Stilen på jobbet var militärt inspirerad, med uniform och stark disciplin. Chefens ord var lag, mötte man en överordnad skulle man göra honnör.
Ett fack för järnvägsanställda
Det fanns också en tydlig hierarki mellan olika arbetargrupper – löneskillnaderna var stora och en eldare fick inte säga "du" till en lokförare utan skulle tilltala honom med efternamn, ibland med herr framför.
Men fler och fler järnvägsarbetare insåg att de fick bättre villkor om de höll ihop, oavsett titel. Svenska Järnvägsmannaförbundet bildades 1899 och samlade alla arbetare inom järnvägsbranschen – till exempel eldare, lokförare, konduktörer och banvakter.
Det var fullt medvetet att facket valde benämningen järnvägsman – trots att det fanns en hel del kvinnor i förbundet (till exempel grindvakterskor och vagnstäderskor). De fackligt aktiva ville komma bort från den gamla titeln "järnvägsbetjänte" – man var minsann inga betjänter, utan fria, yrkesskickliga arbetare.
Förföljelser av fackliga
Många fackligt aktiva järnvägare blev trakasserade och avskedade. En uppmärksammad konflikt var vid det privata järnvägsföretaget Grängesberg–Oxelösund 1902. Företaget bestämde att alla anställda som var med i Järnvägsmannaförbundet skulle avskedas.
Beslutet mötte mycket kritik, bland annat hölls stora protestmöten. De avskedade vägrade gå ur facket och till slut fick de tillbaka sina jobb. De fackligt aktiva hade blivit så många att det inte gick att porta dem från arbetsplatserna längre.
Järnvägsmannaförbundet blev 1970 en del av Statsanställdas förbund – numera Seko.
På världens sju hav
Sjömän är ett av de äldsta yrken som finns inom Seko. Det började bli ett ganska vanligt arbete på 1600-talet och 1700-talet när den internationella handeln ökade.
Många svenska pojkar, som kanske aldrig hade sett något annat än bondgården hemma, tog chansen att åka ut i världen som sjömän.
På världens sju hav fanns frihet och stora äventyr. Men också grymma faror – stormar, sjukdomar, pirater. Under 1600-talet och 1700-talet blev cirka 1000 svenska sjömän kidnappade av sjörövare på Medelhavet och sålda som slavar i Nordafrika.
Sjömännens arbetsvillkor blev långsamt bättre när de började organisera sig i början av 1900-talet.
Kvinnor till sjöss
Länge var det i princip bara män som var sjömän. Däremot jobbade många kvinnor på båtar som till exempel kokerskor. De bildade ett eget fackförbund – Sveriges sjöfarande kvinnors förening – som inte bara slogs för bättre villkor utan också för rätten att över huvud taget få arbeta.
I riksdagen diskuterades nämligen om man skulle förbjuda kvinnor att jobba till sjöss, men förslaget gick lyckligtvis aldrig igenom.
Sjöfolksförbundet
Det var inte bara kvinnorna som hade ett eget fack. Det fanns ett fackförbund för sjömän, ett för eldare, ett för stewards och ett annat för anställda på Amerikalinjen.
Men de olika förbunden för anställda på sjön slogs ihop till Svenska sjöfolksförbundet 1932.
Sjömanspoeten Harry Martinson
Svenska sjöfolksförbundets tidning Sjömannen skrev både om fackliga frågor, internationella nyheter och kultur.
En som regelbundet medverkade med dikter var den unge sjömannen Harry Martinson – som senare blev en av Sveriges största författare och bland annat fick Nobelpriset i litteratur.
Sjömän som stupade i krig
Under 1900-talet hade piraterna på Medelhavet försvunnit, men livet till sjöss kunde fortfarande innebära stora risker. Inte minst i krigstid, då även civila fartyg från neutrala länder kunde attackeras ute på haven.
Under andra världskriget dog cirka 2000 svenska sjömän på grund av krigshandlingar, majoriteten av dem på svenska båtar.
Svenska sjöfolksförbundet blev en del av Seko 1996.
Brevbärarna som slogs för kortare arbetstid
Redan på 1630-talet bildades ett statligt postverk som skulle transportera brev, tidningar och meddelanden från myndigheter.
Från början var det postbönder och deras drängar som transporterade posten, vid sidan om jordbruket. Det var först på 1860-talet som det blev vanligt med anställda brevbärare, som jobbade heltid med att dela ut post.
Brevbärarna organiserade sig tidigt
Brevbärarna hade låga löner, även jämfört med andra arbetare. De behövde ofta ta extrajobb för att överleva. Men å andra sidan hade de tryggare anställningar. De som arbetat länge fick dessutom rätt till semester och pension – vilket de flesta arbetare inte hade.
Brevbärarna och andra postanställda var stolta över sina jobb och organiserade sig tidigt. Sveriges postvaktbetjänteförening, som bildades 1886, var ett av de första landsomfattande fackförbunden. Förbundet bytte namn till Svenska Postmannaförbundet 1908.
Kamp för kortare arbetstid
Fackets stora stridsfråga var arbetstiden. I många andra branscher var arbetsplatserna stängda på söndagar. Men posten skulle delas ut varje dag. Och eftersom Postverket inte ville anställa tillräckligt med personal behövde brevbärarna jobba tre söndagar av fyra. På söndagarna var dessutom arbetsdagarna extra långa – på somrarna då det kom många postleveranser med båt kunde de vara upp till 18 timmar.
Med tiden lyckades facket få igenom avtal om kortare arbetstid.
Lantbrevbärare och poststationsföreståndare hade länge sina egna fackförbund, men de gick senare upp i Postmannaförbundet, som bytte namn till det mer könsneutrala Svenska Postförbundet 1962 och 1970 gick upp i Statsanställdas förbund – numera Seko.
Ska arbetare få rösta?
Fackföreningsrörelsen växte snabbt i början av 1900-talet. Arbetsgivarna tvingades acceptera att arbetarna bildade egna föreningar och fick mer och mer inflytande.
De fackligt aktiva arbetarna startade egna tidningar och bibliotek, de skaffade kunskaper och självförtroende.
Men de fick inte rösta.
För att få rösta i riksdagsvalen måste man vara man och dessutom tjäna minst 800 kronor om året. Det gjorde de flesta arbetare inte. I lokala val fick den som hade högre inkomst fler röster.
Att Sverige inte var en demokrati ställde till stora problem för lokförare, kriminalvårdare, brevbärare och andra som hade staten som arbetsgivare. Även många privatanställda, till exempel sjömän, påverkades på jobbet av olika lagar och regler som skrevs av riksdagsmännen som de inte hade fått vara med och välja.
Facklig kamp för rösträtt
För fackföreningsrörelsen blev därför rösträtt ett av de absolut viktigaste politiska kraven. Men hur skulle man uppnå det? De rika, konservativa männen som satt i riksdagen hade ju inte precis något intresse av att rösträtten utvidgades. Då skulle de själva förlora inflytande.
Det behövdes en stark press på politikerna. Bland annat genomförde fackföreningsrörelsen en tre dagars politisk storstrejk för rösträtt 1902.
Men riksdagen förhalade frågan och begravde den i utredningar.
Dramatiska år 1917–19
Första världskriget bröt ut 1914 och även om Sverige stod utanför kriget påverkades de svenska arbetarna. Tusentals järnvägsanställda blev av med jobbet när brist på stenkol gjorde att tågen inte kunde gå lika ofta som förut.
Det blev också brist på mat när det inte gick att importera saker längre. Arbetarna fick försöka lösa det bäst det gick. I Malmö och Trelleborg gick järnvägsmännen ihop och bildade kooperativ för att köpa in fiskebåtar och få in mat på det sättet. Men det räckte inte.
Arbetarkvinnor gick ut på gatorna för att kräva både bröd och rösträtt. Det började bli tydligt att de rika inte klarade av att styra landet. Nu var det verkligen dags för Sverige att bli en demokrati.
Tyckte arbetarna. Men högern vägrade in i det sista.
Protesterna spred sig till arbetsplatserna under 1917, 1918 och 1919. Till exempel lade banarbetarna vid Roslagsbanan utanför Stockholm ner arbetet i en vecka i protest mot den ekonomiska politiken. De värnpliktiga, som skulle hålla ordning, gick ofta över på demonstranternas sida.
Till slut blev trycket för hårt och riksdagen röstade ja till allmän och lika rösträtt. Det första riksdagsvalet där både män och kvinnor fick rösta, oavsett inkomst, och alla hade en röst var, hölls 1921.
Sverige hade blivit en demokrati. Men absolut inte automatiskt, utan tack vare att människor – inte minst de fackligt aktiva arbetarna – hade kämpat för det.
Text: Kalle Holmqvist
Senast uppdaterat: 6 oktober 2026