Johannisberg granskas

Fackordförande: "Ingen ska behöva få stryk på jobbet"

Ingen ska behöva få stryk på jobbet säger Valle Karlsson, förbundsordförande Seko. Seko kräver ett stopp för ensamarbetet inom SiS.

 

Publicerad:

Behandlingsassistenten Johan slogs till marken med en socka full av batterier, facket larmar om en tuff arbetsmiljö och under förra året gjordes tio polisanmälningar. Vad händer innanför väggarna på Johannisbergsungdomshem i Kalix? I en stor artikelserie ger Norr Media en unik inblick hos en arbetsplats som ger ungdomar på glid en andra chans i livet och som under 2020 kan bli Kalix största arbetsgivare.

Facket Seko beskriver i en rapport Statens institutionsstyrelse (SiS) med orden "en myndighet i förfall".

- Jag blev förskräckt. Jag visste att det fanns problem, men jag visste inte att det var så pass illa, säger Valle Karlsson om innehållet i rapporten.

Ensamarbetet beskrivs som ett av flera stora problem inom SiS.Hur kan det vara så svårt att se till att det inte förekommer?

- Vi försöker ta spjärn i lagstiftningen men den är tyvärr inte helt tydlig. Ett problem är att det inte finns en samsyn kring vad som är ensamarbete. Det är inte ovanligt att bemanningen i en situation är två i planeringsstadiet, men i verkligheten händer någonting som gör att det ändå blir ensamarbete eftersom den ena måste gå undan för att göra något annat. Verksamheterna har skurit ned bemanningen till en nivå som gör att medarbetarna hamnar i den situationen hela tiden, det händer varje dag, säger Valle Karlsson.

Valle Karlsson säger att rätt kompetens är viktigt:

- Behandlingsassistenterna har verkligen inte ett lätt jobb, relevant utbildning ger ökad förståelse och gör arbetet något lättare även om du kan vara duktig efter många år i yrket också. Det medför problem att ta in oerfaret folk, en extra anspänning för alla, om de inte är tillräckligt rustade. Jag tror att det behövs ytterligare kompetens utöver behandlingsassistentens ibland, och då med inriktning mot psykiatriska diagnoser. Det går inte nog att trycka på vikten av relevant utbildning, och för att få de människorna, ja då är vi inne på löner och arbetsvillkor.

Hot och våld är vardag inom SiS, trots det är det endast ett fåtal av de allvarliga incidenterna som anmäls till polis och till Arbetsmiljöverket. Toleransnivån för vad som accepteras av personalen ökar hela tiden och de tvingas dagligen välja mellan sin egen säkerhet och att kunna ge klienterna en så god vård som möjligt står det i Sekos rapport En myndighet i förfall från i februari 2019.

Den största gruppen inom SiS är behandlingsassistenter och det sägs i rapporten att SiS under en lång period har haft svårt att rekrytera personal med rätt utbildning och:

Det har med tiden gjort det nästan omöjligt för myndigheten att upprätthålla utbildningskraven vilket gör att många av de som i dag arbetar som behandlingsassistenter saknar den kompetens som egentligen krävs för att få arbeta på en institution.

SiS är en myndighet som befunnit sig i kris under många år skriver Seko, och de föreslår en total genomlysning.

Bland kraven finns satsning på personalen, som beskrivs som nyckeln för att komma till rätta med problemen inom SiS. Där ingår att öka grundbemanningen, höja lönerna, satsningar på introduktionsutbildningar och kompetensutveckling, trygga anställningsformer samt införande av befattningen undersköterskor med psykiatrisk kompetens.

Det är krav som även personal vid Johannisbergs ungdomshem yrkar på, i artikelserien.

Andra krav är ett totalförbud för allt det klientnära ensamarbetet, mer resurser för att myndigheten ska kunna fullfölja uppdraget, där påpekas exempelvis att kunna stoppa införsel och användning av droger, avsätta pengar för att anpassa lokaler genom upprustning, nybyggnad och moderna säkerhetslösningar för att möta ett ökat tryck från samhället och slutligen sägs att grundregeln ska vara att allt våld som utförs av straffmyndig person ska polisanmälas.

Valle Karlsson hänvisar i rapporten till hot, våld och droger i vardagen på institutioner, ständig underbemanning och ensamarbete som skapar att klienterna snarare förvaras än får den behandling som de behöver.

Skyddsombudet: "Katastrofala konsekvenser"

De flesta våldssituationer mot personalen på Johannisbergs ungdomshem uppstår vid ensamarbete.

Huvudskyddsombudet Ronny Andersson säger att mycket jobb på Johannisberg går ut på bedömningar. Ibland gör personalgruppen bedömningen att en personal ensam kan göra någonting med ungdomar, trots att ensamarbete inte ska förekomma.

- I 99 fall av 100 går det bra. Men när det inte går bra blir det katastrofala konsekvenser. Vi ska inte utsätta oss för ensamarbete, så enkelt är det, säger Ronny Andersson.

Det förekommer en hel del våld och hot mot personal och mellan ungdomar.

- Det förekommer en hel del. Allt ska rapporteras. Det är viktigt att personalen får utbildning i hur de ska hantera hotfulla situationer, det är viktigt att aldrig utsätta sig för farliga situationer. Utbildning lär personalen att upptäcka när någonting är på gång så att det inte eskalerar, det finns metoder som vi ska använda.

Vid intervjuer med personalen framkommer det att olika personer använder olika metoder.

- Människor är olika men vi har generella metoder som vi ska använda. Vi ska verbalt trappa ned situationer och säkerställa miljöer. Bättre att gå i väg än att riskera någonting. När det blir farligt ska polisen hantera situationen, inte personalen. En del bland personalen behöver lära sig att tänka mer och vara kyligare, inte reagera instinktivt, det är viktigt. Det är viktigt att träna sig på olika situationer. Vid osäkerhet fattas sämre beslut.

Han konstaterar att ungdomarna är duktiga att läsa av personalen.

- Minsta osäkerhet märker de och ser de splittringar är de experter på att sätta in en kil och då söndras hela personalgruppen. Ungdomarna tänjer reglerna, säger Ronny Andersson.

Han har arbetat på Johannisberg i 25 år.

- Metoderna vi arbetar med ändras ständigt, utvecklingen går fort och det gäller att följa med. Det här är en dynamisk arbetsplats och metoder som gällde för 25 år sedan gäller inte alls nu. Arbetet här är väldigt komplext och inte så lätt. Det gäller att ha många bollar i luften, det kan vara utmattande och rogivande beroende på stämningen.

Nu ska ett 40-tal personer anställas. Varje gång det sker förändringar i ungdomsgruppen eller i personalgruppen blir det skakigt tills alla hittat sina roller.

- När det blir omsättning på personal kostar det på i grupprocessen. Det gäller att bygga upp tillit, förtroende och kunna lita på varandra. Ett önskescenario skulle vara arbetsgrupper där olika representanter finns; en vakt, en intelligent och en behandlare, säger Ronny Andersson.

Trio vill se förbättringar: "Medarbetare glöms bort"

Facket Seko larmar i en nationell rapport om låg bemanning, ensamarbete och att personal dagligen tvingas välja mellan sin egen säkerhet och god vård till klienterna.

En bild som personal och ex-personal vid Johannisbergsungdomshem känner igen sig i.

Marcus Rönnbäck, Johan Lind och Patrik Westerberg var alla kollegor vid Johannisberg. Alla tre har varit fackligt förtroendevalda.

Sedan en tid arbetar bara Johan Lind kvar.

De är medvetna om bristerna som presenteras i Sekos rapport En institution i förfall där facket nationellt bland annat kräver att grundbemanningen ska ökas, lönerna höjas, att det ska satsas på introduktionsutbildningar och införas ett totalförbud mot klientnära ensamarbete. I rapporten står också att toleransnivån för vad som accepteras av personalen hela tiden ökar.

Och trion instämmer i kritiken och kallar det för kvalitetsbrister - och säger att exempelvis låg bemanning, brister i rutiner (ofta av okunskap) och säkerhetsbrister som exempelvis ensamarbete gäller även Kalix. I ungdomars utskrivningsrapporter framkommer också att ungdomarna själva efterlyser mer delaktighet och möjlighet att påverka.

- Det finns inte möjlighet att ge kvalitativ vård. Det är sorgligt, säger Johan Lind.

Men det finns även en annan bild av deras nuvarande och före detta arbetsplats. De håller fram kollegial sammanhållning, brinnande intresse och ett kall att hjälpa ungdomar. De berättar att det bästa med jobbet är att kunna göra skillnad i en ung människas liv och gemenskapen med kollegorna.

- När jag började kändes JB som en enda stor familj, säger Johan Lind.

Alla tre är överens om att arbetet vid Johannisberg var kollegialt roligt.

- Alla hade jobbat länge och var trygga i sin roll. Det var jättebra gemenskap, säger Marcus Rönnbäck.

Patrik Westerberg började år 2006, då var omsättningen på personal minimal.

- Jag trodde aldrig att jag skulle få en fast tjänst, säger han.

De säger att situationen har förändrats. Personalomsättningen är relativt hög och utbildningskraven har sänkts vilket påverkar säkerheten, enligt dem.

- Vi förvarar människor. Jag har jobbat i fyra år, de första åren var jag fantastiskt stolt över det jobb vi gjorde, vi gjorde en insats, vi gjorde skillnad. Nu är jag den som arbetat längst tid på min avdelning, säger Johan Lind.

En tid var kravet om två års eftergymnasial utbildning ett absolut måste. Nu går det att validera kunskaper och få utbildning via Statens institutionsstyrelse. Det berättar institutionschef Tomas Fjellvind:

- I stort sett alla är behöriga, vi har validerat en hel del, det kostar rätt mycket men är viktigt, säger han.

Möjligheten till vidareutbildningar och internutbildningar bedöms av trion som bra, det har alltid varit enkelt, säger Patrik Westerberg. Men ett problem som de ser är att kunskapen efter vidareutbildningar stannar hos enskilda anställda.

- Det blir som att ta körkort men inte ha möjlighet till att köra bil. Om inte övriga har lärt sig samma saker, går det inte så ofta att använda kunskapen, säger Patrik Westerberg.

De skulle vilja se en vidareutveckling av den interna grundutbildningen och mer introduktion till ny personal med möjlighet att gå parallellt med en erfaren personal under längre tid.

- Det pratas bara om klienternas rättigheter och vad vi inte får göra. Vi har hela tiden IVO och BO* hängande över oss. Viktigt är också att lära oss vad vi ska göra när vi utsätts för våld eller om en kollega råkar illa ut, säger Patrik Westerberg.

Johan Lind vill se mer omtanke om de anställda.

- Vi är skrämmande överens om att medarbetarna ofta glöms bort. Vi är människor som går till jobbet varje dag. När det händer någonting blir det på något underligt sätt alltid personalens fel, det är vi som brustit, säger Johan Lind.

Mycket som händer på Johannisberg som inte ska hända, anser de tre beror på brist på personal. Brist på personal är även en faktor som Seko lyfter fram i sin rapport.

- Om tre killar slåss och vi ska lägga ned dem till exempel, är vi fyra personal är vi för få för att lägga ned dem på det säkra och rätta sätt som vi har lärt oss, säger Marcus Rönnbäck.

Våld och hot blir snabbt vardag och det är ofrånkomligt att bli avtrubbad till slut, menar de.

- Nya häpnar, men sedan vänjer man sig. Jag vet inte hur många gånger man fått höra att man ska bli dödad, att ens mamma, syster, barn ska bli dödade och våldtagna. Det finns inget annat arbete där sådant skulle accepteras, säger Marcus Rönnbäck.

De säger att det som skulle ske på gatan och bli en fällande dom, sällan ens blir en polisanmälan och att domare och åklagare vid tingsrättsförhandlingar påtalar att det är ett högriskyrke.

- Ungdomarna är redan frihetsberövade så det blir sällan någonting av anmälningarna.

Alla tre är överens om att gränserna flyttas fram.

- Aldrig att en snickare som trillar ned från en ställning skulle få höra det får du väl räkna med i ditt jobb, men vi får höra att vi ska räkna med slag, sparkar och dödshot. Nolltolerans gäller mot hot och våld och vi ska alltid polisanmäla. Det gäller också att försöka vara prestigelös, våldet och hotet är egentligen inte riktat mot mig som person, men det är klart att man ibland kan börja tvivla, säger Patrik Westerberg.

- Det står inte i min arbetsbeskrivning att jag ska ta emot slag och sparkar. Ingen ska förvänta sig sparkar i ansiktet på sitt jobb, säger Johan Lind.

Institutionschef Tomas Fjellvind är tydlig med att alla händelser ska polisanmälas. Så sker inte alltid, vilket Johan Lind, Patrik Westerberg och Marcus Rönnbäck bekräftar. Enligt dem beror det på att det ofta inte leder till någon ytterligare åtgärd för ungdomarna som redan är i ungdomsvård, en polisanmälan leder också till merarbete för de anställda som ska infinna sig på polisförhör.

Men polisanmälningar uteblir även för att personal själva blir avtrubbade. Det bekräftas också i den stora skillnaden mellan våldsamma händelser i ISAP-rapporterna som vittnar om våldsamma händelser och hotfulla situationer flera gånger per månad, men som endast lett till tio polisanmälningar förra året.

Fjellvind bekräftar att det är ansträngt på ungdomshemmet och att det varit det en längre tid.

- Det är väldigt tungt och fullt på våra avdelningar. Personalen gör det väldigt bra, det är ett tufft klimat som blivit tuffare och trycket är hårt.

Han tror och hoppas att arbetet kommer att bli enklare och säkrare när de nya avdelningarna tas i bruk.

- Det går inte att bortse från att det inte är ett dagis vi jobbar på, det görs riskbedömningar varje dag men det handlar om människor så det går aldrig att vara 100 procent säker.

Patrik Westerberg, Johan Lind och Marcus Rönnbäck beskriver känslan av glädje när de lyckas skapa förtroende och får en bra kontakt med ungdomarna, som kan ha svårt för att lita på någon annan än sig själv. Att lyckas få respekt är en seger och ett steg i rätt riktning mot målet om ett sunt liv för ungdomarna väl utanför grindarna.

- När man får till bra relationer med grabbarna då känns det riktigt bra, säger Patrik Westerberg.

Samtidigt går det inte att sänka garden.

- Hur bra relation vi än upplever att vi har och hur bra vi än tycker att vi känner ungdomen kan vi aldrig slappna av, säger Marcus Rönnbäck.

Marcus såg sin kollega misshandlas

Riskbedömningar sker varje dag. Ändå kunde en nyanställd bli misshandlad. Marcus Rönnbäck arbetade en kaosartad kväll i slutet av 2019 - nu berättar han om hur en nyanställd blev misshandlad och flera i personalen fick motta slag och sparkar.

Behandlingsassistenten Johan slogs till marken med en socka full av batterier, facket larmar om en tuff arbetsmiljö och under förra året gjordes tio polisanmälningar.

Det var Marcus Rönnbäcks sista arbetsdag före han skulle börja arbeta vid ett HVB-hem (Hem för vård eller boende) för flickor.

- Det var en vanlig bra kväll, det rullade på fint. Den person som skulle ta över efter mig gick med mig tre veckor för att komma in i jobbet. Han hade kommit in bra i ungdomsgruppen och det var inga konstigheter, säger Marcus Rönnbäck.

En ungdom spelar pingis och den nyanställda går ned en våning för att spela. Tre andra killar från ett rum intill kommer dit. De släcker lyset och ger sig på honom med sparkar och slag. Han kommer inte åt att larma, men skriker efter hjälp.

- Vi hör skrik och springer ned, säger Marcus Rönnbäck.

Marcus Rönnbäck och en till kollega träffas av slag. När ungdomarna skingrat sig beslutas om vård i enskildhet för en av ungdomarna, han samtycker inte och det går inte att prata honom tillrätta, han utdelar slag berättar Marcus Rönnbäck.

- Så hör vi brandlarmet. På avdelningen hade de täckt för fönstren och det brann i köket. Jag rusade in och släckte. När jag hade släckt började ta hand om de skadade i personalen.

Fyra ungdomar anmäldes för brott och efteråt har händelsen analyserats, meningen är att lära sig att förutse och avvärja säger institutionschef Tomas Fjellvind.

- Mycket tyder på att det var en planerad aktivitet. Det får också stöd av att det varit så lugnt, det har inte funnits några tecken på oro. Många hos oss har ett hat mot samhället, de är aggressiva och utåtagerande, säger Tomas Fjellvind.

Han säger att ingen ska utsättas för våld men konstaterar att det ibland blir våldsamt.

- Ibland är syftet att rymma, ibland tycker de illa om någon. Inte bara här utan i samhället som stort ser vi mer av oprovocerat våld.

Tomas Fjellvind säger att det finns ett högt säkerhetstänk.

- Vi gör riskbedömningar två gånger per dag. Vi såg inga tecken på ökad risk och personalen är väldigt bra på att läsa av. Det är tråkigt det som hänt men vi måste ändå säga att det sker relativt sällan med tanke på det klientel vi hanterar. Det här är ett misslyckande för ungdomarna och ingen ska bli utsatt för våld på sitt arbete, men det är högre risk här än på ett äldreboende eller ett dagis. Vi har ungdomar hos oss som har ett väldigt kraftigt illamående och är våldsbenägna, det är därför som de är här. Ungdomarna kommer till oss som den sista instansen, de har ofta haft det kaosartat hela livet och varit placerade på olika ställen. När ingenting annat fungerar hamnar de hos oss, säger Tomas Fjellvind.

När Marcus Rönnbäck ser tillbaka på kvällen tänker han på hur illa det hade kunnat gå.

- Dörren ned till pingisen ska vara stängd, det är en branddörr. Hade den varit stängd hade vi aldrig hört honom skrika och då hade vad som helst kunnat hända, säger han.

Den personal som misshandlades valde att avsluta sin anställning och avböjt att medverka, men säger att avdelningschefen varit ett bra stöd, även efter avslutad anställning.

Pingishändelsen är en i raden av våldsamma händelser och ord riktad mot personal.

Listan med namnet ISAP som innehåller anmälda händelser av våld och hot vid Johannisberg är lång. ISAP är det interna rapporteringssystemet för Statens institutionsstyrelse, SiS. Under 2019 anmäldes 17 händelser och 21 året före. Där finns allt från ungdomar som vägrar vård i enskildhet som får bäras dit av personal som då får motta sparkar i ansiktet, till knuffar, att bli kallad för hora och får meddelat att ungdomen vet var personalen och dess barn bor, till hot mot föräldrar till personal.

- Det är ett svårt jobb. Många gånger tar ungdomen ut frustrationer och besvikelser på personalen och det är viktigt att göra riskbedömningar, säger Mats Morin, tillförordnad biträdande institutionschef.

Att personalen går hem med rodnader, blånader och skrapsår är inte ovanligt, vittnar ISAP-rapporterna om.

- Ibland rör det sig om väldigt små nyanser som triggar igång ungdomarna, andra gånger rör det sig om ett för dem negativt besked. Mycket är rena impulshandlingar, det handlar om ungdomar som begått allvarliga brott, säger Tomas Fjellvind.

I november 2018 hade en ungdom gömt ungdomstelefonen på sitt rum, enligt ISAP. En personal krävde tillbaka den. Ungdomen meddelade att den var lämnad och när en kollega pratat med ungdomen kom telefonen fram. Ungdomen kastade telefonen och sparkade mot den personal som initialt krävt tillbaka telefonen och uttalade otrevliga ord. Den sista oktober tänkte en ungdom ta in teven till sitt rum, när det inte tilläts uttalades horunge, jag ska knulla din mamma, kuksugare och personalen knuffades.

- Alla ska ha en trygg arbetsmiljö, men det kan hända saker här, säger Tomas Fjellvind.

En annan gång fick personal ett knytnävsslag i ansiktet då denne bestämde att ungdomarna fick röka en och en, och några dagar före hotade en ungdom att döda avdelningsföreståndaren och bränna ned Johannisberg. Ytterligare några dagar tidigare hotades en personal till livet. En personal fick också telefonsamtal till växeln där barnen hotades till livet, om inte personalen betalade en summa pengar.

- Allt ska anmälas, säger Tomas Fjellvind.

Många gånger uppkommer våld vid transportering till vård i enskildhet och vid tillrättavisningar. Under 2018 hotas också personal med en tandborste som en ungdom vässat till ett vasst vapen. Då tillkallades polis som sprayade pepparspray och förde ungdomen till enskilt boende. 2019 har en ungdom vässat en smörkniv till ett vapen som personal från flera avdelningar får hjälpas åt för att ta av ungdomen.

- Det här är ett svårt jobb det gäller hela tiden att tänka framåt, säger Mats Morin.

I majoriteten av fallen där personal råkar illa ut har personalen varit ensam med ungdomarna.

- Ensamarbete ska inte förekomma och vi har ökat grundbemanningen, säger Tomas Fjellvind.

Stopp för ensamarbete är ett krav från Seko och vid Johannisberg skulle ensamarbetet upphört senast efter att en personal blev misshandlad vid ett rymningsförsök.

Ändå tillämpas ensamarbete.

- Vi har haft en tung period med högt tryck, då ökar också pressen på personal och ungdomar.

Ungdomarna är enligt reglerna inte tillåtna att koka vatten. Ändå tilläts en ungdom koka vatten, enligt ISAP-rapporter, och därefter värma det ytterligare i mikrovågsugnen. Vattnet kastade ungdomen sedan på en annan ungdom som skrek av smärta.

- Rutinerna ska följas men ändå händer det saker. Ibland gör man bedömningen att en ungdom kan göra en sak för att det är bra för utvecklingen, det kan vara en viktig pusselbit. Men 50 procent av ungdomarna här har beteendeproblem. Vi ser medarbetare som mer frekvent är inblandade när det händer saker, men det är svårt att dra slutsatser. Det kan vara så att personen oftare går in i situationer eller så kan det vara så att den har ett beteende som triggar igång. Vi har medarbetarsamtal och vägleder och försöker lotsa rätt. Ibland handlar det om yrkesskicklighet, att veta när man ska backa, helt enkelt känna timing. Men generellt är personalen väldigt bra på bemötande och relationer, säger Tomas Fjellvind.

Slog en socka full med batterier i huvudet

För två år sedan blev Johan Lind misshandlad på arbetet vid Johannisbergs ungdomshem. Jag trodde att jag skulle dö, säger han.

Behandlingsassistenten Johan slogs till marken med en socka full av batterier, facket larmar om en tuff arbetsmiljö och under förra året gjordes tio polisanmälningar.

Allt var planerat. Ungdomarna tänkte rymma och flyktbilen var på väg.

- Fem minuter före misshandeln av mig gav en av de drivande mig en kram. Fem minuter senare hoppar han på mitt huvud och sparkar på mig, säger Johan Lind.

En personal ska gå med tre ungdomar över gården, Johan Lind tar över uppdraget.

- Några meter från grinden får jag en socka full med batterier rakt i bakhuvudet.

Han faller till marken och larmet flyger iväg, han får en mängd sparkar i ansiktet. De rycker nycklarna till grinden, sliter sönder kläderna, slår och sparkar.

- Det känns som en evighet. Jag trodde att jag skulle dö.

I omkring fem minuter misshandlas han ute på gården. Det är två som är drivande, den tredje är skrämd och upprepar jag visste inte att det här skulle hända.

Det är Patrik Westerberg som hör larmet och springer ut på gården.

- Jag ser Johan. Jag ser en bil utanför grinden och förstår att de ska rymma.

En ungdom försöker tränga sig ut genom grinden, men Patrik Westerberg ställer sig i vägen och det blir brottningsmatch.

- Jag hör bilen dra i väg.

Två ungdomar placeras i avskiljning. Johan Lind blöder och förs till sjukhus.

-Jag ringde beredskapen och de nekade att göra en polisanmälan om misshandel, så jag gjorde den själv. Jag ringde ut personal och styrde om personalgruppen. Sådana här gånger är det lätt att glömma avdelningen och då blir det kaos, säger Patrik Westerberg.

Johan Lind blev sjukskriven i en månad.

- Sedan var jag tillbaka, ville inte lämna kollegorna i sticket. Jag var egentligen inte redo, jag hade kognitiva problem, hade svårt att läsa och ta till mig saker, säger Johan Lind.

Det kom också hot.

- De hotade att de skulle skära halsen av mina barn, de sa vad jag hade för bil, min adress och annat. Jag polisanmälde det och men det ledde inte till åtal.

Han jobbade på men 1,5 år senare rasade allt.

- Jag bröt ihop, jag var helt slut.

Han blev sjukskriven i ett och ett halvt år. Efter händelsen med Johan Lind ändrades rutinerna vid JB.

- Vi ska inte vara själva med ungdomarna. Men vi är helt enkelt för lite personal, säger Marcus Rönnbäck.

Trots regeln att inte ensamarbeta finns en mängd händelser där farliga situationer inträffat just när personal varit ensam med de intagna. En av de senaste inträffade i slutet av förra året.

Då hade Johan Lind nyligen kommit tillbaka till arbetet från sin sjukskrivning. Ungdomar misshandlade en anställd, flera andra ur personalen fick ta emot slag och sparkar och det blev kaos på en avdelning med brand och sönderslagna saker. Johan Lind kom när värsta tumultet lagt sig, men träffade på skakad personal och upprörda ungdomar.

- Det var många minnen som väcktes till liv, det var jobbigt. Samtidigt kände jag en stor önskan att vara på plats och hjälpa mina kollegor, säger Johan Lind.

Genom åren har han sett kollegor som råkat illa ut säga upp sig.

- Ibland ifrågasätter jag varför jag är kvar. Jag har jobbat inom Kriminalvården tidigare och deras rutiner var bättre, ett säkrare jobb. Vi är många som brinner för att hjälpa ungdomarna men vi måste få möjlighet att göra det på bästa sätt, säger Johan Lind.

Det var inte första gången som han blev misshandlad på jobbet. Den första gången inträffade vid ett upplopp. Då träffades han av tio knytnävsslag i ansiktet.

- Dagen efter läste jag i tidningen att det inte var några problem med mig, att jag skulle vara tillbaka på jobbet dagen efter. Det var en märklig känsla, där satt jag och var svullen och röd. Den andra misshandeln stod det ingenting alls om i tidningarna.

Tio polisanmälningar från ungdomshemmet

När personalen försöker få tag i nycklarna innanför ungdomens byxor lär han bli sparkad i ryggen och på låret. Det är innehållet i en av tio polisanmälningar, rörande Johannisbergs ungdomshem i Kalix under 2019.

Ärendena handlar om misshandel, våld mot tjänsteman (två fall), försök till våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman, stöld, rån och olaga frihetsberövande.

Händelsen med nycklarna finns i en anmälan om våld mot tjänsteman.

Enligt anmälan ska en ungdom ha lyckats ta tjänstenycklarna från en anställd.

En ungdom vägrar lämna ifrån sig nycklarna, när personalen går ned på knä för att få tag i nycklarna som är innanför ungdomens byxor lär han upprepat bli sparkad i ryggen och på låret.

En annan händelse blev en anmälan om misshandel.

En personal bad ungdomen komma in i sitt rum för att prata, efter en händelse då en personal ska ha blivit slagen.

I samband med det lär personalen knyta sina nävar, kalla ungdomen för svartskalle samt säga att han ska slå sönder honom samtidigt som han uppges rycka honom i håret.

Andra i personalen låser upp dörren och tar ut personalen från rummet.

I båda fallen ovan har förundersökning inletts.

Jan-Erik Abrahamsson, chef polisens utredningsgrupp Östra Norrbotten, vill inte gå in på detaljer i de ärenden som ännu utreds, han säger att de handlar om misshandel och skadegörelse.

Ser ni att det händer mer på Johannisbergs ungdomshem vissa perioder?

- Det går i perioder. När det är en händelse kommer det ofta efterdyningar med en ny händelse någon dag eller vecka senare, säger Jan-Erik Abrahamsson.

Även under våren i år har det varit turbulent på JB.

Vid ett tillfälle blev det stökigt och fem ur personalen åkte till akutmottagningen för att få sina skador dokumenterade.

Under en helg hade narkotika smugglats in på en avdelning, med påverkade ungdomar till följd.

 

Text. Norrbottens kuriren

Uppdaterad: