Seko Stockholm
Gunnar Westin och Karin Åkersten, Seko Stockholm

Gunnar Westin och Karin Åkersten, kongressdelegationsledare för Seko Stockholm (2017).

Slå vakt om förbundsdemokratin!

Att den fackliga styrkan gentemot arbetsgivaren är direkt avhängigt att vi är många medlemmar på arbetsplatserna, det är i regel något som alla förtroendevalda borde kunna skriva under på. Att därför den organisationsdel som ligger närmast medlemmarna alltid är den viktigaste, borde utifrån samma perspektiv vara lika självklart. Att klubbarnas möjlighet att genom förbundsdemokratin påverka förbundets åsikt respekteras borde man därför kunna förvänta sig i en modern fackförening.

Det är mot den bakgrunden som vi med stor förvåning har tagit del av förbundsstyrelsens nya stadgeförslag, som på avgörande vis medför vad som måste betraktas som kraftiga inskränkningar i klubbarnas möjlighet att via förbundsdemokratin göra medlemmarnas röster hörda. Och trots den massiva kritiken från en majoritet av remissinstanserna mot det föregående förslaget medför det som nu ligger på bordet att regionernas ställning som en arena för klubbarnas möjligheter att påverka förbundet kraftigt undermineras.

Klubbarnas motionsrätt
I det nya stadgeförslaget fråntas klubbarnas möjligheter att få sina motioner behandlade på både regioners, branschorganisationers och förhandlingsorganisationers representantskap. Dessa representantskap, som idag utgör de församlingar där klubbarna idag har möjligheten att få sina motioner behandlade, skall inte hellre ha motionsrätt. Motioner från klubbarna ska enligt stadgeförslaget istället insändas direkt till förbundsstyrelsen.

I praktiken betyder detta ofrånkomligen att klubbarnas möjlighet att förankra motioner hos andra klubbar (och i andra branscher) kraftigt undergrävs. Vad detta betyder för den enskilda klubbens möjligheter att påverka förbundet, i synnerhet om fallet skulle vara att förbundsstyrelsen av en eller annan orsak inte skulle dela motionens uppfattning, kan nog de flesta räkna ut.

I det missiv som skickats ut tillsammans med stadgeförslaget beskrivs detta ingrepp i klubbarnas demokratiska påverkansmöjligheter närmast som en demokratireform. I missivet förklaras att "alla kommer att tillhöra den demokratiska organisationen", "att arbetsplatsperspektivet stärks", något avsändaren menar även "förstärks (...) genom att nominerings- och motionsrätt flyttas från regioner, bransch- och förhandlingsorganisationer till klubb".

Stärks arbetsplatsperspektivet?
Vi undrar givetvis på vilket vis arbetsplatsperspektivet stärks om klubbarnas möjlighet att vinna stöd för sina motioner minskar? Förbundsstyrelsen blir oss svaret skyldigt.

I en formulering som närmast ser ut som ett försök att slå dunster i ögonen på kongressombuden skriver man sedan i sammanfattningen över de föreslagna åtgärderna "att nominerings- och motionsrätt tilldelas klubbar och medlemmar (vår kursivering)".

Det räcker med att titta på de nuvarande stadgarnas formuleringar om motionsrätten, de som förbundsstyrelsen föreslår stryks, för att inse hur missvisande detta är. Där fastslås den motionsrätt, som nu alltså ska "tilldelas" klubbarna och medlemmarna, på följande vis:

"Motion till kongressen kan väckas av medlemmar, förbundets regioner, bransch- och förhandlingsorganisationer, klubbar, Seko- och klubbsektioner".

I det nya stadgeförslaget avskaffas som en händelse, trots argumentet om "arbetsplatsperspektivet", även klubbsektionernas, alltså de mest arbetsplatsnära strukturernas, motionsrätt. Sammantaget har vi alltså ett förslag som beskär klubbarnas motionsrätt både ovanifrån och underifrån, samtidigt som den enda rätt klubbarna "tilldelas" är en de redan åtnjuter i dagens stadgar.

Det är uppenbart att förslaget kommer att bidra till ökad centralisering av makten i förbundet på bekostnad av klubbarnas demokratiska inflytande. Vi är övertygade om att detta är en farlig väg att gå, som i slutändan bara kan försvaga alla delar i förbundet.

Försvagade regioner
Det andra allvarliga angreppet mot klubbarnas möjligheter att göra sin röst hörd i förbundet består i de avsnitt som reglerar regionernas ställning i förbundet.

Först kan det vara läge att helt kort påminna om vad som hänt: I det tidigare förslaget fastslogs att regionerna skulle avvecklas, och att detta skulle vara genomfört 1/1/2019. Det nya förslaget är framtaget efter kraftig kritik från en stor majoritet av remissinstanserna, som ville ha kvar regionerna. Därför förvånas vi när vi läser stadgeförslaget, eftersom det egentligen bara skjuter upp vad som i praktiken blir en avveckling.

Med de nya stadgarnas formuleringar görs förvisso vissa förtydliganden gällande regionernas verksamhetsansvar. I vad som närmast skulle kunna tolkas som en eftergift åt regionsanhängarna stadgefästs faktiskt regionerna som förbundets regionala organisation (samtidigt som BO och FO, åtminstone skenbart, degraderas till "lokal organisation").

Seko Stockholm har i sitt remissvar, samt i inspel till förbundsstyrelsen, yrkat på att stadgarna måste reglera en maktdelning i förbundet som säkerställer att förbundets olika delar samarbetar. Vi har argumenterat för regionerna utifrån vikten av att värna den förbundsgemensamma demokratin på regional nivå. Regionerna står för det breda och förenande perspektivet i Seko. Att det är en kraft som behövs har debatten om stadgarna visat med all tydlighet.

Någon formulering som erkänner detta perspektiv finner vi inte i det nya stadgeförslaget. Efter att ha synat stadgeförslaget är det dock tydligt att regionerna kommer att åderlåtas på ett sätt som undergräver såväl deras demokratiska legitimitet som sitt inflytande i förbundet.

Regionens som valkrets undermineras
För det första: Bevarandet av status quo betyder med automatik att regionernas inflytande i förbundet kommer att fortsätta tunnas ut i takt med att nya bransch- och förhandlingsorganisationer äter upp regionernas kongressmandat. Det har varit praxis hittills, och det finns inget som talar för en ändring av denna om inget görs.

I det nya förslaget återfinns dessutom en formulering i avsnittet om kongressen, som i praktiken medför att regionerna upphör att vara en bas för klubbarnas demokratiska inflytande över förbundet. Det är en formulering i avsnittet om förrättande av val till kongressen som fastslår att medlem endast kan nomineras till endast en valkrets. Här har förbundsstyrelsen i missivet förklarat hur detta ska tolkas. Innebörden blir att "medlems demokratiska inflytande för val till kongress följer linjen: klubb-branschorganisation/region/förhandlingsorganisation/landsomfattande klubb-kongress".

Det är svårt att tolka detta som något annat än att klubbar som idag ingår i en förhandlings- eller branschorganisation, inte som idag kan ges rätt att medverka på de av regionernas representantskap som väljer ombud till kongress. Då det också ligger i förbundsstyrelsens makt att fastställa valkretsar för regionernas representantskap (en skillnad jämfört med BO och FO, som själva får förrätta valen i sin valkrets då de väl bildats) håller vi den tolkningen för högst trolig. Tillsammans med den avskaffade motionsrätten medför detta att regionerna som en bas för politiskt inflytande i förbundet i praktiken mer eller mindre omintetgörs.

Vi behöver mer demokrati – inte mindre
Seko Stockholm har i sitt remissvar argumenterat för vikten av att behålla regionerna som klubbarnas demokratiska organisation. Vi tror att det senare är en förutsättning för regionernas överlevnad som en demokratisk och av förbundet finansierad organisation. Vi har framhållit att ett värnande av den regionala förbundsdemokratin är avgörande som en motvikt och som en förenande kraft visavi de federalistiska tendenser som tydligt kommit till uttryck i förbundsstyrelsens första stadgeförslag.

Det finns idag problem i Seko, där förbundets ledning på olika nivåer många gånger uppfattas befinna sig långt från medlemmarna på golvet. Tillsammans med de nya angreppen på förbundsdemokratin beträffande klubbarnas påverkansmöjligheter anser vi att det nya stadgeförslaget innebär flera drastiska steg i en farlig riktning, som om det antas allvarligt kommer att begränsa förbundets möjligheter att ge uttryck för medlemmarnas vilja. Att ytterligare öka avståndet på det vis som sker med det liggande stadgeförslaget kan inte annat än att försvaga förbundet. Det är en väg som måste förkastas.

Karin Åkersten,
vice ordförande Seko Stockholm

Gunnar Westin,
tf ordförande Seko Stockholm

Uppdaterad: